Tiggare-musik

Den som har tänkt sig att pröva lyckan i tiggaryrket skall strax bli varse att ett antal kvalifikationer måste uppfyllas. För tiggare med s.k. Dragspelsinriktning fordras specialiserad repertoarkännedom. Något diplom från de internationella tiggaruniversiteten utfärdas knappast, om man inte besitter god fingerfärdighet och improvisationsförmåga.

Det är styckena La Paloma, Guantanamera men framför allt Donau Wellen som i sin intrikata kombination av melodik och harmonik utgör dragspelstiggarens hemliga vapen! Den sistnämnda medger outtömliga möjligheter till variation i såväl rytmisk frasering som alternativa harmoni-lösningar.

Ett regionalt exempel från Bollnäs vittnar om ett utförande där dragspelar-interpreten luftigt återger i stort sett melodin, i innovativt alternerande accelerandon och ritardandon, med flexibla uppehåll över ibland en hel takt, samtidigt som harmoniken djärvt ligger envist och statiskt fast i subdominantens parallelltonart! Resultatet låter inte vänta på sig, utan ivriga bidragsgivare flockas snabbt kring musikern, yrvaket förförda av den överraskande nyskapande versionen av denna djupt älskade evergreen.

Till det rytmiska klinket av kastade mynt, kan tiggaren triumfatoriskt äntra verkets koda och med snille och avvägd dynamik föra stycket i hamn. Bara för att minuten därpå inleda ännu ett bejublat Da Capo på det älskade stycket, denna gång i kanske yttermera harmoniskt förändrad skepnad!